27. "I don't want to grow up" (¡Adiós Amigos!, 1995)

På det trettonde och sista studioalbumet, passande nog döpt till ”¡Adiós Amigos!” märks det att Ramones går på sparlåga. Materialet består huvudsakligen av covers och återanvändningar av skåpmat från Dee Dees diverse soloeskapader. Detta trots att han lämnat bandet redan sex år tidigare. Att plattans starkaste spår, tillika det som låter mer typiskt Ramones än något annat på plattan är en cover på Tom Waits har jag än i dag svårt att greppa. För när Marky, Johnny och CJ trissat upp tempot och Joey sjunger rader som...

”When I'm lyin' in my bed at night,
I don't wanna grow up,
Nothin' ever seems to turn out right,
I don't wanna grow up,
How do you move in a world of fog,
That's always changing things,
Makes me wish that I could be a dog”

…ja, då känns det helt befängt att ”I don't wanna grow up” inte skulle vara en Ramones-låt.


Bonus: Originalet med Tom Waits från 1992 ser ut och låter som följer:

Nytt med Iggy

För ganska exakt en och en halv månad sedan postade jag detta något skeptiska inlägg gällande Iggys stundande eskapader i jazzens värld. Nu när jag införskaffat "Préliminaires" måste jag motvilligt krypa till korset och erkänna att gamle Osterbergs stilbyte passar honom ypperligt. Ikonens raspiga röst i kombination med den dystra, stundtals bittra lyriken om sex, död och misär skapar en känsla som är fullt jämförbar med Tom Waits eller varför inte en nerdekad Leonard Cohen. Förhoppningsvis betyder det här att de senaste årens närmast pinsamma Stooges-nostalgia är ett avslutat kapitel och att det här kan bli den nytändning som "American"-serien var för Johnny Cash.