"Your record is really at it’s best, when it gives my beer a rest…” / Jed Whitey

Jag rankar utan tvivel Jed Whitey till ett av de bästa punkbanden jag introducerats för de senaste tio åren. Efter "Mongoloid cage match" (Manic Ride, 2004), en grabbnäve splitskivor med Iron Boss, Nifters, Retardos och Career Suicide samt en superb ep på Busted Heads har dock tystnaden varit ett faktum.

I september 2008 meddelades följande på Myspace.com/jedwhitey:

”We're recording two songs for a split 7" with Extortion next week. We should have done this three years ago. We didn't so we're doing it now.
We're also finishing the album at the end of November with Jon Boy Rock at Megaphon. We should have done this three years ago. We didn't so we're doing it in November.”

Sedan dess, silence again.

Mitt utlåtande angående "This machine kills hippes" från 2003 ser ut som följer:

”Att inte omgående förvandlas till en dreglande fåne vid tonerna av de fenomenala utbrotten ”The butler did it” och ”Yes? No!” förefaller ytterst otroligt. Tuffare blandning av Zeke och SS Decontrol var det nämligen länge sedan jag hörde.
Betydligt mer nyanserade ”My own private altamont” lutar mer åt garagerockhållet och Turbonegro känns inte fel som referens. Den riktiga höjdpunkten infinner sig dock först i ”We used your record as a beer coaster” där trion delar ut en riktigt saftig känga åt alla stereotypa action rock-band, och vackert skaldar ”Your record is really at it’s best, when it gives my beer a rest…”. Dråpligt, eller hur?
Addera en fläckfri cover på ”Jealous again” (Black Flag) och du har den bästa Australiensiska punksingeln sedan Fun Things-debuten från 1980.”
- Publicerades i Close-Up Magazine #61