18. "Gimme gimme shock treatment" (Leave home, 1977)

Efter tre månader av intet nytt på bloggfronten (jag väljer att skylla på jobb, flytt och livsångest) passar jag på att ta upp Ramones-listan igen.
På plats nummer arton hittar vi "Gimme gimme shock treatment" från det synnerligen kompetenta och i jämförelse med debuten något mer melodiösa och uppstyrda andra albumet. Ett grymt riff, en skruvad på gränsen till efterbliven text och till sist en speltid som klockar in strax över en och halv minut.
Gillar man inte det här, ja då gillar man helt enkelt inte Ramones. That's it!



Live 1978.

19. "Why is it always this way?" (Rocket to Russia, 1977)

Åååh! Vad trista låtar han väljer, säger folket och kräver mer hits. Glöm det, säger jag och presenterar ännu en underskattad doldis.

Sist ut på b-sidan på utmärkta ”Rocket to Russia” från 1977 finns ”Why is it always this way?”. I skymundan och i skuggan av obestridliga klassiker som ”Rockaway beach”, ”Sheena is a punk rocker” och ”Teenage lobotomy”, bara för att nämna några, är det inte helt enkelt att sticka ut. Särskilt inte när den föregås av Trashmen-covern ”Surfin' bird” som blev en av Ramones större framgångar. Trots detta en alldeles förträfflig Ramones-dänga med helskruvad text. Lyssna, njut och sjung med.

"Hey hey hey
Why is it always this way?

Last time I saw her alive
She was wavin', wavin' bye bye
She was contemplating suicide
Now she's lying
In a bottle of formaldehyde
And oh, I just don't know
Why I can't let her go
Oh I just don't know

Hey hey hey
Why is it always this way?

Last time I saw her alive
She was going to the wash and dry
She was outside hitchin' a ride
Now she's lying
In a bottle of formaldehydef"

Månadens playlist: juli

Följande har regerat på stereon under juli:

Eddie and the hot rods - "Thriller" cd
Turbonegro - "Small feces volume 1 & 2" cd
Bad Religion - "The empire strikes back" cd
Hellhammer - "Demon entrails" cd
Sly and the Family Stone - "The Woodstock experience" cd
Philip Lynott - "Solo in Soho" lp
Adolescents - "Adolescents" cd
Band of Horses - "Everything all the time" + "Cease to begin" cd
Gluecifer - "Kings of rock" cd
Adicts - "Sound of music" cd

20. "Don't come close" (Road to ruin, 1978)

När en tredjedel av listan avverkats är det enkelt att konstatera två saker.
1) Jag har dålig självdisciplin, vilket gör att listan inte alls uppdateras i den takt som jag tänkt.
2) Jag gillar Ramones mesigare låtar betydligt mer än jag tidigare insett, och här kommer ytterligare en sådan.

Jag har redan hunnit med att deklarera att ”Road to ruin” är en av de Ramones-plattor som jag håller varmast om hjärtat. Första singeln av tre från den skivan var ”Don't come close”. En trevlig powerpopdänga som ofta glöms bort i den här typen av sammanhang. Att det är Dee Dee som skrivit den känns oväntat då han vanligtvis ligger bakom de mer stökiga bidragen.



Live - Top of the Pops 1978

21. "53rd & 3rd" (Ramones, 1976)

Första listplaceringen från det monumentala debutalbumet från 1976. Ett klassiskt Ramones-epos och en av de första låtarna gruppen skrev.

Korsningen 53:e gatan och 3:e avenyn. Under början av sjuttiotalet en samlingspunkt för manliga prostituerade i New York. Nu, en korsning som vilken annan i staden, men för Ramones-fans en lika viktigt sevärdhet som adressen där CBGBs låg eller Joey Ramone Place i korsningen 2:a gatan och Bowery.

Huruvida låten är självbiografisk och därmed handlar om Dee Dees egna upplevelser som prostituerad för att finansiera det heroinberoende som två decennium senare kom att ta hans liv råder det delade meningar om.

"If you think you can, well come on man I was a Green Beret in Vietnam
No more of your fairy stories 'Cause I got my other worries
53rd and 3rd Standing on the street
53rd and 3rd I'm tryin' to turn a trick
53rd and 3rd You're the one they never pick
53rd and 3rd Don't it make you feel sick?
If you think you can, well come on man I was a Green Beret in Vietnam
No more of your fairy stories 'Cause I got my other worries
53rd and 3rd Standing on the street
53rd and 3rd I'm tryin' to turn a trick
53rd and 3rd You're the one they never pick
53rd and 3rd Don't it make you feel sick?
Then I took out my razor blade Then I did what God forbade
Now the cops are after me But I proved that I'm no sissy
53rd and 3rd Standing on the street
53rd and 3rd I'm tryin' to turn a trick
53rd and 3rd You're the one they never pick
53rd and 3rd Don't it make you feel sick?
53rd & 3rd 53rd & 3rd 53rd & 3rd 53rd & 3rd
53rd & 3rd 53rd & 3rd 53rd & 3rd 53rd & 3rd"

22. "Locket love" (Rocket to Russia, 1977)

Ett av flertalet löjligt grymma spår på ”Rocket to Russia”. Kan egentligen inte sätta fingret på vad det är som gör att jag gillar just ”Locket love” mer än exempelvis ”Sheena is punk rocker” eller ”Teenage lobotomy”. Kanske för att den är något av doldis och där med inte lika sönderspelad som många andra Ramones-låtar från samma period. Eller så är det helt enkelt på grund av det klockrena riffet, den smittande refrängen och de underbara körerna. Helt enkelt en underskattad, ruggigt vass låt från gruppens mest produktiva period.

23. "Baby, I love you" (End of the century, 1980)

Det finns säkert de som har synpunkter på att jag tillåtit mig att inkludera covers i min lista över Ramones trettio bästa låtar, och jag kan i viss utsträckning hålla med om att covers egentligen inte borde ha här att göra. En bra låt är dock alltid en bra låt och när det gäller Ramones har de alltid haft en förmåga att ta andras låtar och göra dem till sina egna.

Att ”Baby, I love you” inkluderades på Phil Spector-producerade ”End of the century” beror på att Spector både producerade och, tillsammans med Jeff Barry och Ellie Greenwich, skrev originalet som på sextiotalet blev en dunderhit med Ronettes krävs det inget snille för att räkna ut.

Den maffiga ”Wall of sound”-produktionen med pampiga stråkarrangemang och i synnerhet den väldigt popiga ”Baby, I love you”, som blev en stor listsuccé även med Ramones, delade inte bara gruppens fans utan även medlemmarna i två led. Joey som var ett stort Spector-fan måste befunnit sig i sjunde himlen, medan Johnny och Dee Dee båda uttryckt sitt missnöje med plattan i efterhand.

I den utmärkta boken ”Please kill me: the uncensored oral history of punk” levererar Dee Dee följande rätt hårda ord om albumet i allmänhet och ”Baby, I love you” i synnerhet:

"I couldn't believe how awful it sounded. It was horrible. I hated "Baby, I Love You". I think that some of the worst crap I ever wrote went on that album."

"Baby, I love you" på Top of the pops 1980:


Ramones om att jobba med Phil Spector:

Månadens playlist: juni

Mitt soundtrack till juni månads tropiska värme har bland annat bestått av:

Deep Purple - "Who do we think we are" lp
Accidents - "Stigmata rock'n'rolli" 10"
Zero Boys - "History of..." lp
Clichés - "Monkey see, monkey do"
Dark Throne - "F.O.A.D." + "Transylvanian hunger" cd
Deportees - "Under the pavement the beach" cd
Dinosaur Jr - "Farm" cd
Obits - "I blame you" cd
Dead Weather - "Horehound" cd
Gossip - "Music for men" cd

24. "Rockaway Beach" (Rocket to Russia, 1977)

Den första låten på listan som verkligen kan klassificeras som en riktigt klassiker. Ett spår som alla känner igen och förknippar med Ramones, och som när den kom ut som singel var gruppens dittills högsta listplacering (#66) på Billboard.

”Rockaway Beach”, skriven av Dee Dee, är urtypen för en Ramones-låt. Catchy, medryckande, föredömligt kort och kanske den låt som mest visar hur man lyckades kombinera Stooges urkraft med Beach Boys klämkäcka refränger. Texten, om att lifta till Rockaway Beach, är så löjligt enkel att det blir genialiskt.

”Chewing out a rhythm on my bubble gum
The sun is out and I want some.
Its not hard, not far to reach
We can hitch a ride
To Rockaway Beach.
Up on the roof, out on the street
Down in the playground the hot concrete
Bus ride is too slow
They blast out the disco on the radio
Rock Rock Rockaway Beach
Rock Rock Rockaway Beach
We can hitch a ride
To Rockaway Beach
Its not hard, not far to reach
We can hitch a ride
To Rockaway Beach.”

Tredje albumet ”Rocket to Russia”, som även innehåller ”Sheena is punk rocker”, är inte bara en av Ramones starkaste utgåvor utan även en av de mest framgångsrika. Plattan toppade 1978 på plats #49 på Billboards albumlista.



Live nyårsafton London 1977.

Lädernunnan flyger igen - live Stockholm 2009

Lädernunnan anno 2009 måste slå alla rekord i pinsamhet. Det här klippet från Big Ben, Stockholm 21 maj talar för sig själv tycker jag.



F-A-N-T-A-S-T-I-S-K låt...

...som ska låta såhär:

25. "Pet sematary" (Brain drain, 1989)

En av New York-kvartettens mest kända låtar. Alla klassiker från sjuttiotalet borträknade, troligtvis den absolut mest välkända. Inte så konstigt kanske med tanke på den draghjälp den fick som ledmotiv Stephen King-filmen med samma namn.

I motsats till resterande material på ”Brain drain”, ”Merry christmas (I don't want to fight tonight)” undantagen, är ”Pet sematary” producerad av Jean Beauvoir (Plastmatics, Crown of Thorns m.fl.) som inte bara producerade utan även assisterade med låtskrivandet på ”Animal boy” (1985).

Just de två Beauvoir-producerade spåren tillsammans med ”I believe in miracles” sticker ut både som de mest nyanserade och bästa spåren på en i övrigt tragisk platta. För trots att den markerar återkomsten av batteristen Marky som lämnade gruppen 1983 på grund av alkoholmissbruk är det ett på många plan instabilt Ramones som presenteras "Brain drain".

Att Dee Dee som står bakom majoriteten av materialet lämnade gruppen kort efter att plattan kom ut klarar sitt tydliga språk. Enligt hans egen biografi spelade han inte ens på plattan.

Lyssna!


Titta!


Kuriosa:
Jean Beauvoir har bland mycket annat skrivit låtar och spelat bas på Kiss-plattorna "Animalize" och "Asylum" samt är personligt ansvarig, genom ett hot om stämning, till att mangelplutonen Crown of Thorns från Trollhättan bytte namn till The Crown.

26. "I wanted everything" (Road to ruin, 1978)

Plats nummer 26. Den första men absolut inte den sista på listan att innehålla en låt från sjuttiotalet. Den period som generellt sett anses vara Ramones bästa och jag är inte den som säger emot.

”Road to ruin”, den sista sjuttiotalsplattan, är en av mina personliga favoriter och det kommer bli fler spår från den längre fram.

Skivan i sin helhet bjuder på ett första stapplande kliv mot ett popigare/mognare sound än på föregångarna, men ”I wanted everything” har trots detta bra drag under galoscherna. Lika simpelt som enastående riff och en helt klockren text med Dee Dee som upphovsman.
Värt att notera är att detta är den första låten att klocka in på över tre minuter.

Nytt med Dinosaur Jr

Dinosaur Jr släpper sitt nya album "Farm" på måndag. Inte nog med att "Over it" är en grym låt. Det följer med en helfestlig video också.



Länkar: hemsida, Myspace

27. "I don't want to grow up" (¡Adiós Amigos!, 1995)

På det trettonde och sista studioalbumet, passande nog döpt till ”¡Adiós Amigos!” märks det att Ramones går på sparlåga. Materialet består huvudsakligen av covers och återanvändningar av skåpmat från Dee Dees diverse soloeskapader. Detta trots att han lämnat bandet redan sex år tidigare. Att plattans starkaste spår, tillika det som låter mer typiskt Ramones än något annat på plattan är en cover på Tom Waits har jag än i dag svårt att greppa. För när Marky, Johnny och CJ trissat upp tempot och Joey sjunger rader som...

”When I'm lyin' in my bed at night,
I don't wanna grow up,
Nothin' ever seems to turn out right,
I don't wanna grow up,
How do you move in a world of fog,
That's always changing things,
Makes me wish that I could be a dog”

…ja, då känns det helt befängt att ”I don't wanna grow up” inte skulle vara en Ramones-låt.


Bonus: Originalet med Tom Waits från 1992 ser ut och låter som följer:

På allmän begäran...

...går det nu att lyssna på låtarna i Ramones-listan.

I morgon offentliggörs plats nr 27. Efter det, midsommarfirande på annan ort vilket kan medföra att listan kommer få vila en extra dag.

Blogg-tips: Metal Inquisition

Har precis upptäckt bloggen Metal Inquisition. Underfundig och intelligent humor för metalskallar. Senaste inlägget behandlar spansk metal, ett skivomslag med Mayhem och Tour De France. Mycket kul läsning en regnig midsommar.

28. "Touring" (Mondo bizarro, 1992)

Att det var Joey som stod för den popiga delen i Ramones är ingen hemlighet. Glad sextiotalspop var det som gällde för den gänglige frontmannen. Föga förvånande då att hans dokumentation om livet på turné ackompanjeras av glatt upptempo och stoltserar med glättiga Beach Boys-körer signerade Flo & Eddie.

Nog inser även jag att ”Touring” rent krasst är ett ganska illa dolt plagiat av ”Rock'n'roll highschool” från 1979, men hur märkligt det än kan tyckas föredrar jag den förstnämnda. Mycket för att den beskriver det Ramones oftast sysslade med, nämligen att turnera.



Kuriosa: Första gången jag hörde ”Mondo bizarro” var på lokalradioprogramet Power Hour (programmet för grabbarna som rakar sig med yxan) som sändes i Norrköping med omnejd under tidigt nittiotal. Robban och Erik som i samma veva låg startgroparna med Close-Up Magazine premiärspelade i samma program även (reservation för att jag minns fel) Poison Ideas ”We must burn”. Det var tider det.

29. "Wart hog" (Too tough to die, 1984)

”One-two-three-four! Waaart! Wart hog. Waaaart! Wart hog. Waaaart! Wart hog.”

Klassisk Ramones-patenterad inräkning. Sen direkt på refrängen. Två verser varvade med refräng. Avslut med refräng. Inga krusiduller här inte.

På något vis känns det självklart att Ramones hårdaste låt finns på ”Too tough to die”, den platta där fartälskaren Dee Dee i prinicip varit helt ansvarig för låtskrivandet.

På strax under två minuter har Richie gastat ”Wart hog” fler gånger än du kan räkna till medan Dee Dee spytt galla över sitt miserabla liv fyllt av knark och alkohol. ”Wart hog” är en låt som talar direkt till den lille neandertalaren som bor i varje människa. Han, vars enda mål med livet är att dricka öl, ösa järnet och skråla med till ösiga punkdängor.

30. "I wanna live" (Halfway to sanity, 1987)

Den sättning Ramones hade i mitten och slutet av åttiotalet, med Richard ”Richie Ramone” Reinhardt på trummor, lyckades inte prestera en enda platta som håller måttet. Hur stort fan jag än anser mig vara är det kalla fakta att de tre album gruppen spottade ur sig under denna period sammantaget bara innehåller material som hade räckt till en platta.

En låt som definitivt hade varit med på den är dock ”I wanna live”, öppningsspåret på ”Halfway to sanity”. Mellantempot och den uppstyrda, hyfsat hårdrockiga åttiotalsproduktionen - här rattad av Daniel Rey som tillsammans med Dee Dee också är upphovsman - är två saker som i normalfallet tenderar att generera utslag över hela kroppen, men när det handlar om en så sjukt bra låt är det petitesser i sammanhanget. "I wanna live" var även om inte den första, så åt minstone en av de första Ramones-låtarna jag hörde och kommer därmed alltid ha en reserverad plats i mitt hjärta.


Ett tips: tycker man att albumversionen är för tam är det bud på att kolla in den råare versionen på ”Loco live” från 1991.

Ramones-listan - de 30 bästa låtarna

Det är måndag kväll och jag är vaken på tok för sent för att morgondagens uppstigning ska bli annat än plågsam. Det finns dock en bra anledning till denna självspäkning. Jag har nämligen sammanställt den ultimata listan, den över de 30 bästa Ramones-låtarna. The cream of the crop med andra ord. Självklart är detta en lista som är så subjektiv att klockorna stannar - men med tanke på min oklanderliga musiksmak, sinne för stil och finess föreslår jag att ni refererar till den som facit. Nedräkningen, inklusive presentation/motivering, kommer att börja när som helst.

Tills dess, två högst nödvändiga skivköp:

Accidents - "Stigmata Rock'n'rolli" 10" (Bootleg Booze)
Sex färska låtar från Örebros biffigaste rock'n'roll-gangsters. I vanlig ordning mycket bra.

Zero Boys - "History of " lp (Secretly canadian)
Matig lp med så gott som allt av värde som gruppen spelade in efter "Vicious circle".
___________
NP: En jävla massa Ramones

"...hard as nails Oi!-influenced pub rock" / The Corps

Den gode Zwedda (strängbändare i bl.a. Clichés och Nifters) tipsade mig under förra helgen om australiensiska Corps som bjuckar på ett brötigt hopkok av Roose Tattoo, Motörhead och Blitz, rejält kryddat med slide guitar. Eller som de själva skriver i sin biografi: "hard as nails Oi!-influenced pub rock". Smakprov finns på kvintettens Myspace-sida, som även bjuder på en livevideo där man river av Rose Tattoos örhänge "Nice boys".

Månadens playlist: maj

I maj har jag snurrat följande plattor mer än vanligt:

Lynyrd Skynyrd - "Street survivors" lp
Elvis Costello - "This years model" lp
Clash - "Sandinista" lp
We Live in Trenches - "Autonomy clinic" 7"
Gallows -"Grey Britain" cd
Isis - "Wavering radiant" cd
Motorpsycho - "It's a love cult" cd
Tremolo Beer Gut - "...qui le fuck êtez-vous?" cd
Gaslight Anthem - "The '59 sound" lp
Slayer - "Psychopathy red" 7"

Tonight's the night

I kväll: Super Yob, Gatans Lag och Clichés på Henriksberg.
Reflektion: Oi-spelning på nationaldagen... har jag tänkt igenom det här ordentligt?

Solklart är dock att Clichés är helt suveräna. Hoppas på att kunna lägga vantarna på ett exemplar av nya-lp:n "Monkey see monkey do". Lyssna här: myspace.com/officialcliches
___________
NP: Evil Army - "Realm of death", "Satan made me do it" och "Sgt says kill"

Mastodon + Thin Lizzy = sant

Bill Kelliher och Brent Hinds från Mastodon spelar Thin Lizzy-klassikern "Emerald" tillsammans med Lizzy-gitarristen Scott Gorham. Att det här engagerar mig mer än "Crack the skye" vet jag inte hur jag ska tolka...

Rapport från SRF: "...inte alla som är polare med Thor!"

"Jag ska fota autografen oxå! To my pal! Inte alla som är polare med Thor!"

Min kompis Pelle (big chief på Black Juju Records) är på Sweden Rock och rapporterar lyriskt via mms att han nu är polare med den kanadensiske metalkrigaren/muskelbyggaren/kraftmannen Thor. Det är alltså mannen som på bilden är iförd någon form av rustning/väst, vikingahjälm i plast och har ett plattjärn i högsta hugg.
___________
NP: Deep Purple - "Who do we think we are" lp (a-sidan)

Jalla! Jalla! Snart är det för sent.

Alla mina aktiva Tradera-auktioner går ut i morgon kväll. Cd:s med Unida, Krigshot, Circle Jerks och Suicidal Tendencies.

Myspace-tips: We Live in Trenches och Bombus

We Live in Trenches
http://www.myspace.com/weliveintrenches
Suverän korsbefruktning av Black Flags samtliga eror och det montona malande som Sonic Youth och Melvins levererar. Singeln "Autonomy clinic" (Instigate) är redan ute och senare i år kommer ett album på tyska P. Trash.
-----

Bombus http://www.myspace.com/bombusmusic
Bombus (humla på latin) har redan upplevt något av en bloggosfär-hype (både Rogert och 138 har redan hyllat kvartetten från Göteborg). Efter att ha sett gänget på Truckstop Alaska tillsammans med ovan nämnda kan jag inte annat än att instämma i hyllningskören. Gillar du sengångarmetal i samma skola som Big Business är det spöstraff på att inte spana in Bombus.

Skrattfest på Gröna Lund

Apropå skrattfest (se inlägg från gårdagen) så bjuder min före detta skribentkollega Granvik på sådan av modell DE LUXE när han rapporterar från Hammerfalls spelning på Gröna Lund. För ett gott skratt - läs här.

Det ska vara kristet

Förutom Woven Hand och 16 Horsepower gapar min skivhylla tom när det kommer till kristen musik. Passade därför på att loppisfynda lite femkronorsvinyl med kristet tema häromsistens.

Först lite orgelbestyckad garage av amerikanskt snitt i form av amerikanska Crusaders "Make a joyful noise with drums and guitars" (1966) och sedan den självbetitlade debuten från 1978 med svenska hårdrockspionjärerna Jerusalem.

Föga förvånande är det noll självdistans som gäller i båda fallen. Dock fullpott när det gäller skrattfestfaktor.

"Kan man spela tung rock och samtidigt sjunga om Jesus?" frågar Jerusalem sig själva på innerkonvolutet och svara med ett rungande "Ja!" för att sedan leverera propagandarock som är marginellt tuffare än Tomas Ledin. Alltså, nitton-hundra-jävla-sjuttio-åtta kan man tycka att tung rock utan för mycket önsketänkande i vart fall borde vara jämförbart Black Sabbath. Men icke.

Crusaders (som om jag fattat det rätt var, om inte det första så i vart fall ett av de första kristna rockbanden) å sin sida lirar ganska tidstypisk garagerock. Möjligen aningen mer tillrättalagt än dåtida kolleger. Bland titlarna utmärker sig söndagsskolehits som: "Praise we the lord", "He's got the whole world in his hands" och "Onward christian soldiers".

Efter en snabbgoogling verkar det dessutom som att Crusaders-plattan är något av ett klipp. Har endast hittat stereovarianten (mitt exemplar är mono) men den verkar betinga en styv femhundring på Ebay.

På den här bloggen om jesus music(!) konstaterar signaturen Bobby iskallt:

"All I can say is that this is one of the greatest Christian albums that I have ever heard. I only wish that there were a 100 more just like it. Every cut is thoroughly enjoyable. Tremendous to say the least!!!"

medan Anonymous går helt bananas.

"SUPER COOL!!!!!!!!!!!
I DIG THE BEAT MAN!!!!!!!!!!
THANKS & GOD BLESS!!!!!!!!!!!!!!!"

Frågan är ur man går vidare efter detta, ska man månne våga sig på något Stryper-vax.

"Det är heller inte okej att ha fula peruker och spexiga hattar."

Snart åker halva jobbet, min bästa kompis och hel drös med folk till Sweden Rock Festival. Grön av avund är jag för att de kommer få se Voivod, Forbidden, ZZ Top, Immortal och inte minst den kandensiske metalkrigaren Thor. Själv stannar jag hemma och jobbar...

Som tur är finns det fler som hellre stannar hemma och dessutom fyller tiden med att påminna om alla de element som man avskyr med denna gigantiska svennebananhajk.

All rapportering och kommentering ni behöver gällande årets festival levereras alltså här och här.

Nytt med Iggy

För ganska exakt en och en halv månad sedan postade jag detta något skeptiska inlägg gällande Iggys stundande eskapader i jazzens värld. Nu när jag införskaffat "Préliminaires" måste jag motvilligt krypa till korset och erkänna att gamle Osterbergs stilbyte passar honom ypperligt. Ikonens raspiga röst i kombination med den dystra, stundtals bittra lyriken om sex, död och misär skapar en känsla som är fullt jämförbar med Tom Waits eller varför inte en nerdekad Leonard Cohen. Förhoppningsvis betyder det här att de senaste årens närmast pinsamma Stooges-nostalgia är ett avslutat kapitel och att det här kan bli den nytändning som "American"-serien var för Johnny Cash.

Such hawks such hounds: Scenes From the American Hard Rock Underground DVD

Två dagar blir lätt till fler som snart adderar till en vecka och det är klart folket undrar: "Hur var den där dvd:n egentligen?"

Ja, eftersom mitt liv just nu är fyllt av spännande saker som förvärvsarbete och tvätt, samt att jag drabbats av kronisk trötthet förfaller jag till den late mannens recension: en lista med konstateranden.

• Fokus ligger i stora drag på Sleep och Scott Wino Weinrich (Saint Vitus, Obsessed, Spirit Caravan, Hidden Hand)
• Kul att höra Matt Pike, Al Cisneros och producenten Billy Andersson berätta anekdoter om inspelningen av Sleeps monumentala klassiker "Jerusalem"
• Djuplodande och ingående om uppkomsten och utvecklingen av scenen i Palm Springs med Fatso Jetson och Across the River
• Märkligt att ett så inflytelserikt band som Kyuss får så pass lite utrymme. Trots att Scott Reeder och Brant Bjork intervjuas snackas det förvånansvärt lite om Kyuss
• Medverkan från grupper som Comets on Fire och Earthless känns i mina ögon helt omotiverad
• Frank Kozik som med sitt Man's Ruin Records var en stor del av scenen på nittiotalet nämns endast i förbifarten i en Acid King-intervju
• Kul med Pentagram-intervju, inte var dag man stöter på en sådan
  

Nog snackat. Rullen är klart köpvärd så se till att kolla in den.

På filmens officiella hemsida läggs det varje vecka upp ett klipp som inte finns med i filmen. Denna vecka är det Wino som snackar om när han gick med i Saint Vitus.

Konstigt beteende: The legend (=Accept) is back (utan Udo)

När det kommer till kritan kan jag inte stå till svars för varför jag är förvånad, det är faktiskt tyskar vi har att göra med, men jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att Accept hade bättre omdöme än att för andra gången försöka ersätta Udo Dirkschneider. Jag menar, lärde de sig ingenting av "Eat the heat" (1989) och hade det inte räckt med den kortvariga festivalåterföreningen med Udo. Nåja, new kid on the block heter Mark Tornillo, är jänkare och har lirat i TT Quick, vilket inte säger mig ett smack.

Uppenbart är dock att snubben har noll känsla för stil och finess...



Press release samt två låtar med nya sättningen finns här.

Dystra mörka skogar och en stoner/doom-dokumentär

Har de senaste fyra dagarna befunnit mig i de dystra mörka skogarna i Vånga, Östergötland. Ett ställe dit nymodigheter som rinnande vatten, fungerande avlopp, telefoni och Internet inte hittat. Därav min frånvaro från bloggen.

På väg tillbaka till civilisationen passade jag på att svänga förbi Black Boss Pelle och låna Such hawks, such hounds - Scenes from the american hard rock underground, en DVD-dokumentär om nittiotalets doom/stoner-scen i USA. Doom-farfar Scott Wino Weinrich säger att det är "The best documentation of our music ever done" och Al Cisneros (Sleep, Om) att det är "the first time anyone's gotten the Sleep story right". I teorin låter det onekligen som en riktig toppenrulle.

Återkommer med ett utlåtande senare i veckan. Först väntar två jobbdagar i Paris.

Myspace-tips: Herätys och Clichés

Herätys http://www.myspace.com/heratys
Herätys från Malmö/Uppsala levererar råpunk i rakt nedstigande led från Riistetyt, Kaaos och Terveet Kädet. De gör det med sådan frenesi, finess och energi att jag är tveksam till om något svenskt band kan mäta sig med detta. Särskilt inte sedan Rajoitus stängt butiken.
En 12"-singel är att vänta på Not Enough Records.
-----


Clichés http://www.myspace.com/officialcliches
Stenhårt gubbsväng (tänk Ac/Dc och Skrewdriver) är det som gäller när Clichés från Norrköping släpper sitt andra album. Det lilla jag hittills hört från "Monkey see monkey do" (släpps av tyska Randale Records) slår det mesta inom genren på fingarna.
På nationaldagen lirar Clichés tillsammans med Gatans Lag och Super Yob på Henriksberg i Göteborg. Då är det obligatorisk närvaro.

Jag rear ut min själ, allt ska bort

Stor gallring i skivsamlingen pågår. Tradera är stället där du kan fynda.
För att spana in mina aktiva auktioner klicka här. Kommer att lägga upp nya grejer kontinuerligt den kommande månaden.

I morgon kväll: Woven Hand

I morgon spelar David Eugene Edwards och hans Woven Hand i Göteborg på ett slutsålt Sticky Fingers. Jag räknar kallt med att det kommer bli en närmast religiös upplevelse.
myspace.com/wovenhand

Nytt med Big Business

Big Business har skaffat sig en ny medlem i form av Toshi Kasai och blivit en powertrio.

Skivbolaget Hydrahead säger följande angående nytillskottet:
"Toshi Kasai adds new voice and dimension, and looks good doing it. You can actually hear the handsome."

Dessutom har gruppen precis färdigställt sitt tredje, enligt praxis svåra, album. Spektaklet är döpt till "Mind the drift" och finns i butik 12:e maj.

Omslag


Låtlista
01. Found Art
02. Gold and Final
03. Cats, Mice
04. I Got It Online
05. The Drift
06. The Ayes Have It
07. Cold Lunch
08. Theme From Big Business II

Den som vill ha ett smakprov redan nu kollar in myspace.com/bigbusiness där "Gold and final" finns att avnjuta. Låter mycket lovande!

Nej till sport: En tossig kille

Det går inte en dag utan att jag får vatten på min kvarn när det kommer till sport. Frågan är dock vad som kom först, hönan eller ägget. Fördummar sport eller drar sport till sig folk som redan är bakom flötet?



Obs! Jag har inget specifikt emot Malmö FF eller dess fans. Mitt hat begränsas inte av världsliga ting som lag eller typ av sport.

"Det är fuldelningens fel" / Rea på Dotshop.se

Bittrast och gnälligast just nu är tveklöst Anders Bersten som skyller allt på "fuldelningen" och packar ihop indiedistributören Dotshop för att istället börja knega på Playground Music.

För enkelspårigt gnäll läs här och här. För att istället fynda i Dotshops lagerutförsäljning klicka här.

Rekommenderar varmt Gustaf Spetz - Good night Mr. Spetz som är väl värd 49 pickadoller.

Mera brännvin - en dokumentär om Eddie Meduza

I lördags sände Sveriges Radio P1 en lysande dokumentär om Errol Norstedt, E Hitler eller Eddie Meduza som kanske är det namn gemene man bäst känner honom vid.

Dokumentären heter "Mera Brännvin" (vad annars?) och är gjord av Bo Sjökvist.

För er som missade när den sändes kan man streama eller ladda ned på Sveriges Radios hemsida.

Angry Samoans - Back from Samoa

På "Back from Samoa" från 1982 lyckas Angry Samoans kombinera underfundigt sarkastiska texter och ilsken hardcorepunk på ett sätt som de då var helt ensamma om.
För ganska exakt sex år sedan blev jag ombedd att skriva en gästrecension på sajten dagensskiva.com. Valet av platta var enkelt. För min kompletta utläggning om denna förbisedda punkklassiker kolla här.

I samma veva gjorde jag även en lång artikel om gruppen, inklusive intervjuer med förgrundsfigurerna Gregg Turner och Metal Mike Saunders, som publicerades i Chrome Magazine #10.

Neokäng alert: Tragedy lirar på Truckstop Alaska

Tragedy adderar ytterligare en spelning till de sedan innan klara nedslagen i Malmö och Stockholm. Den 5:e maj kommer the almighty Hisingen island få sig en rejäl dos neokäng då kvartetten gästar Truckstop Alaska. Det är ett samarrangemang med Spatt och Beyond Pink är förband.

Eftersom Tragedy envisas med att vara totalt IT-handikappade hittar jag ingen info om det är en uppföljare till 2006-års "Nerve damage" på gång, men det vore onekligen på tiden.

http://www.myspace.com/tragedyone

"Världens äckligaste rockgrupp" / We Ain't Sure Pal

Efter noggrann genomlyssning av mina Record Store Day-inköp har jag insett hur jag de senaste tio åren spisat på tok för lite Wasp. "The last command" från 1985 går sannerligen inte av för hackor.

Smaka bara på "Blind in Texas".

An El Paso hellhole
I couldn't get higher
White lightning moonshine, tastes like fire
I drank for free
till I couldn't see
I fell on the floor, what I said is

I'm blind in Texas
The lone star is hot tonight
I'm blind in Texas
The cowboys have taken my eyes

I drank Dallas Whiskey
and lost my mind
Had high-balls in Houston, 3 for a dime, yeah
Everything starts to spin
loaded on gin
I fell out the door, what I said is

I'm blind in Texas
The lone star is hot tonight
I'm blind in Texas
The cowboys have taken my eyes

San Antonio and the
West Texas town El Paso
Corpus Christi and Waco
the Yellow Rose is wild

Hey dude, let's party

Raisin hell in Austin
just after sundown
When the hoose-gow police
decided to come round-they said
"Boy what's the matter with yo
what you trying to do?"
I looked at the man and I said

I'm blind in Texas
the lone star is hot tonight
I'm blind in Texas, I'm blind

"Your record is really at it’s best, when it gives my beer a rest…” / Jed Whitey

Jag rankar utan tvivel Jed Whitey till ett av de bästa punkbanden jag introducerats för de senaste tio åren. Efter "Mongoloid cage match" (Manic Ride, 2004), en grabbnäve splitskivor med Iron Boss, Nifters, Retardos och Career Suicide samt en superb ep på Busted Heads har dock tystnaden varit ett faktum.

I september 2008 meddelades följande på Myspace.com/jedwhitey:

”We're recording two songs for a split 7" with Extortion next week. We should have done this three years ago. We didn't so we're doing it now.
We're also finishing the album at the end of November with Jon Boy Rock at Megaphon. We should have done this three years ago. We didn't so we're doing it in November.”

Sedan dess, silence again.

Mitt utlåtande angående "This machine kills hippes" från 2003 ser ut som följer:

”Att inte omgående förvandlas till en dreglande fåne vid tonerna av de fenomenala utbrotten ”The butler did it” och ”Yes? No!” förefaller ytterst otroligt. Tuffare blandning av Zeke och SS Decontrol var det nämligen länge sedan jag hörde.
Betydligt mer nyanserade ”My own private altamont” lutar mer åt garagerockhållet och Turbonegro känns inte fel som referens. Den riktiga höjdpunkten infinner sig dock först i ”We used your record as a beer coaster” där trion delar ut en riktigt saftig känga åt alla stereotypa action rock-band, och vackert skaldar ”Your record is really at it’s best, when it gives my beer a rest…”. Dråpligt, eller hur?
Addera en fläckfri cover på ”Jealous again” (Black Flag) och du har den bästa Australiensiska punksingeln sedan Fun Things-debuten från 1980.”
- Publicerades i Close-Up Magazine #61

"We forgot all about Nice Legs… It was a bit of a problem when it was a hit."

1979, dryga tio år efter att garagerockande Monks (US) härjade som värst, släpper punkrockande Monks (UK) "Bad habits" och får en hit med "Nice legs shame about the face". Inte speciellt politiskt korrekt punkrock med skönt gubbsväng.

Sågaren John Ford (ex-Strawbs) berättar om bakgrunden till texten:
"We forgot all about Nice Legs… It was a bit of a problem when it was a hit. It was my first wife's saying. I'd drive around and be wearing dark glasses, and she would say that if she thought I was eyeing up a woman."

Så här såg det ut när gänget lirade på Top of the Pops 1979:


För den som är sugen på att spisa Devo-minnande "Bad habits" i sin helhet rekommenderas följande länk -
http://rapidshare.com/files/149212378/Monks_-_Bad_Habits.rar
Tack till Retro Vinyl Cupboard.

Schwarzeneggernegger, Krokus och rått kött

Ett fint initiativ som Record store day är naturligtvis något som måste stödjas, trots att plånboken skriker efter löning. Efter att ha besökt Andra Långgatans Skivhandel, Bengans och utmärkta Vinylium ser facit ut som följer:













Wasp - The last command lp
Wasp - I wanna be somebody lp
Band of Horses - Cease to begin lp
Lynyrd Skynyrd - Gimme back my bullets lp
Krokus - Headhunter lp
Kiss - Kiss lp
Cry /Mercyland - split 7"
Ronny Jönsson - Schwarzeneggernegger 7"

At the Gates 2.0 - banjo style

Wirre och Josefsson har redan hunnit före, men den här bluegrassifierade At the Gates-rökaren är för bra för att inte tipsa om.

"Blinded by fear" med banjo:


"Blinded by fear" utan banjo:

Nytt med Rancid på Myspace

Rancid släpper nytt 2:a juni. "Let the dominoes fall" heter albumet och ett första smakprov finns på Myspace i form av "Last one to die". Efter att ha spisat ett par gånger är jag inte helt övertygad.

"...feeding them a foot long fecal sandwich of audio penis."

En god vän (jag låter honom vara anonym) som är gräsänkling firar den fruntimmersfria helgen med att hänga på audiofilforum. Han tipsar bland annat om synthesizern med det fenomenala namnet Metasonix KV-100 Assblaster (det ska vara syntare till att komma på något sådant).

Illustrationerna på fronten är signerade Dave Lovelace som tydligen även ligger bakom serien Retarded Animal Babies. Hans hemsida hittar du här.

Och så här låter rövhålssprängaren:

"The audience hated us... But The Kinks didn't like us either..."

I aprilnumret av Mojo gör Andrew Male en kort men läsvärd Q&A-intervju med Eddie Shaw, basist i kultiga garagegänget The Monks, med anledning av att albumet "Black monk time" (1965) återsläpps på Light In the Attic.

Intervjun i sin helhet finns att läsa här.
Gruppens officiella hemsida: http://www.the-monks.com/

Live 1966 i tysk television


Bandets theme song "I hate you"


Något säger mig att Knights of the New Crusade tagit en hel del inspiration från det här gänget.

Konstigt beteende: Iggy Pop

Om lite drygt en månad släpps Iggy Pops nya platta. Det femtonde(!) i raden om man endast räknar studioalbum, exklusive Stooges, och det första på sex år. Enligt legendens hemsida är "Préliminaires" ett jazzinspirerat, tillbakalutat album inspirerat av den franske författaren Michel Houellebecqs novell "La Possibilité d'une île" (2005).

Det är svårt att dra några slutsatser om plattan enkom med den lilla teaser som bjuds i slutet av nedanstående klipp som grund, men jag skulle ljuga om mina förväntningar är högt ställda. Trots det kan jag inte låta bli att se fram emot att lägga vantarna på "Préliminaires" när den dyker upp.

Punkfarfar Iggy anno 2009 om den nya skivan:


Punkspolingen Iggy anno 1977 i fransk TV:

Google meddelar att jag är tillgänglig för avel

Det finns tydligen en gård i Vinslöv som jag delar namn med. Då Kalle (norsk skogskatt) bor på gården får jag följande träff när jag googlar mitt namn:

"Kalle är tillgänglig för avel. Vid intresse för parning kontakta: Karin Brodén, Granehult 1424, 288 90 Vinslöv. Tele : 044 - 809 94. ..."
http://www.shadowchasers.se/Kalle.htm

Jag dementerar vänligen men bestämt.

Konstigt beteende: Chris Cornell

Jag är väl medveten om att "Scream" vid det här laget funnits ute i handeln ett bra tag och lika medveten är jag om att Chris Cornell slutade använda sin talang till något vettigt efter att "Down on the upside" (Soundgardens underskattade svanesång från 1997) kom ut. Trots det kan jag inte låta bli att: 1) höja ögonbrynen 2) muttra "vad i helvete!?" och 3) konstatera att snubben måste ha en allvarlig och sen fyrtioårskris.

Nya Chris:


Gamla Chris 1)
Soundgarden, Los Angeles 1988


Gamla Chris 2)
Spexig intervju blandat med liveklipp

Skivmässa i Lkpg

Spenderade helgen i Linköping och passade på att åtgärda några pinsamma hål i skivsamlingen. Ganska trista men lika fullt nödvändiga standardköp för att styra upp Ramones-, Ac/Dc- och Clash-samlingarna kompletterades med några spontana infall som Dickies "The incredible shrinking Dickies" och Lynyrd Skynyrd "Street survivors".

Så här såg resultatet av lördagens inköp ut:












Bonusbild 1)
Två gudomliga plattor med lika gudomligt läckra konvolut.












Bonusbild 2)
Två inte fullt så gudomliga plattor med inte fullt så gudomliga omslag.
Framför allt undrar man hur Saxon tänkte...

En bra singel med Jan Gillan från Deep Purple

Det är inte lätt att hålla ordning på alla medlemmar i Deep Purple, men Jan Gillan... Vilka plattor sjunger han på egentligen?

http://www.tradera.com/Jan-Gillan-fran-Deep-Purple-Living-for-The-City--auktion_56288961