Efter tre månader av intet nytt på bloggfronten (jag väljer att skylla på jobb, flytt och livsångest) passar jag på att ta upp Ramones-listan igen. På plats nummer arton hittar vi "Gimme gimme shock treatment" från det synnerligen kompetenta och i jämförelse med debuten något mer melodiösa och uppstyrda andra albumet. Ett grymt riff, en skruvad på gränsen till efterbliven text och till sist en speltid som klockar in strax över en och halv minut. Gillar man inte det här, ja då gillar man helt enkelt inte Ramones. That's it!
Åååh! Vad trista låtar han väljer, säger folket och kräver mer hits. Glöm det, säger jag och presenterar ännu en underskattad doldis.
Sist ut på b-sidan på utmärkta ”Rocket to Russia” från 1977 finns ”Why is it always this way?”. I skymundan och i skuggan av obestridliga klassiker som ”Rockaway beach”, ”Sheena is a punk rocker” och ”Teenage lobotomy”, bara för att nämna några, är det inte helt enkelt att sticka ut. Särskilt inte när den föregås av Trashmen-covern ”Surfin' bird” som blev en av Ramones större framgångar. Trots detta en alldeles förträfflig Ramones-dänga med helskruvad text. Lyssna, njut och sjung med.
"Hey hey hey Why is it always this way?
Last time I saw her alive She was wavin', wavin' bye bye She was contemplating suicide Now she's lying In a bottle of formaldehyde And oh, I just don't know Why I can't let her go Oh I just don't know
Hey hey hey Why is it always this way?
Last time I saw her alive She was going to the wash and dry She was outside hitchin' a ride Now she's lying In a bottle of formaldehydef"
När en tredjedel av listan avverkats är det enkelt att konstatera två saker. 1) Jag har dålig självdisciplin, vilket gör att listan inte alls uppdateras i den takt som jag tänkt. 2) Jag gillar Ramones mesigare låtar betydligt mer än jag tidigare insett, och här kommer ytterligare en sådan.
Jag har redan hunnit med att deklarera att ”Road to ruin” är en av de Ramones-plattor som jag håller varmast om hjärtat. Första singeln av tre från den skivan var ”Don't come close”. En trevlig powerpopdänga som ofta glöms bort i den här typen av sammanhang. Att det är Dee Dee som skrivit den känns oväntat då han vanligtvis ligger bakom de mer stökiga bidragen.
Första listplaceringen från det monumentala debutalbumet från 1976. Ett klassiskt Ramones-epos och en av de första låtarna gruppen skrev.
Korsningen 53:e gatan och 3:e avenyn. Under början av sjuttiotalet en samlingspunkt för manliga prostituerade i New York. Nu, en korsning som vilken annan i staden, men för Ramones-fans en lika viktigt sevärdhet som adressen där CBGBs låg eller Joey Ramone Place i korsningen 2:a gatan och Bowery.
Huruvida låten är självbiografisk och därmed handlar om Dee Dees egna upplevelser som prostituerad för att finansiera det heroinberoende som två decennium senare kom att ta hans liv råder det delade meningar om.
"If you think you can, well come on man I was a Green Beret in Vietnam No more of your fairy stories 'Cause I got my other worries 53rd and 3rd Standing on the street 53rd and 3rd I'm tryin' to turn a trick 53rd and 3rd You're the one they never pick 53rd and 3rd Don't it make you feel sick? If you think you can, well come on man I was a Green Beret in Vietnam No more of your fairy stories 'Cause I got my other worries 53rd and 3rd Standing on the street 53rd and 3rd I'm tryin' to turn a trick 53rd and 3rd You're the one they never pick 53rd and 3rd Don't it make you feel sick? Then I took out my razor blade Then I did what God forbade Now the cops are after me But I proved that I'm no sissy 53rd and 3rd Standing on the street 53rd and 3rd I'm tryin' to turn a trick 53rd and 3rd You're the one they never pick 53rd and 3rd Don't it make you feel sick? 53rd & 3rd 53rd & 3rd 53rd & 3rd 53rd & 3rd 53rd & 3rd 53rd & 3rd 53rd & 3rd 53rd & 3rd"
Ett av flertalet löjligt grymma spår på ”Rocket to Russia”. Kan egentligen inte sätta fingret på vad det är som gör att jag gillar just ”Locket love” mer än exempelvis ”Sheena is punk rocker” eller ”Teenage lobotomy”. Kanske för att den är något av doldis och där med inte lika sönderspelad som många andra Ramones-låtar från samma period. Eller så är det helt enkelt på grund av det klockrena riffet, den smittande refrängen och de underbara körerna. Helt enkelt en underskattad, ruggigt vass låt från gruppens mest produktiva period.
Det finns säkert de som har synpunkter på att jag tillåtit mig att inkludera covers i min lista över Ramones trettio bästa låtar, och jag kan i viss utsträckning hålla med om att covers egentligen inte borde ha här att göra. En bra låt är dock alltid en bra låt och när det gäller Ramones har de alltid haft en förmåga att ta andras låtar och göra dem till sina egna.
Att ”Baby, I love you” inkluderades på Phil Spector-producerade ”End of the century” beror på att Spector både producerade och, tillsammans med Jeff Barry och Ellie Greenwich, skrev originalet som på sextiotalet blev en dunderhit med Ronettes krävs det inget snille för att räkna ut.
Den maffiga ”Wall of sound”-produktionen med pampiga stråkarrangemang och i synnerhet den väldigt popiga ”Baby, I love you”, som blev en stor listsuccé även med Ramones, delade inte bara gruppens fans utan även medlemmarna i två led. Joey som var ett stort Spector-fan måste befunnit sig i sjunde himlen, medan Johnny och Dee Dee båda uttryckt sitt missnöje med plattan i efterhand.
I den utmärkta boken ”Please kill me: the uncensored oral history of punk” levererar Dee Dee följande rätt hårda ord om albumet i allmänhet och ”Baby, I love you” i synnerhet:
"I couldn't believe how awful it sounded. It was horrible. I hated "Baby, I Love You". I think that some of the worst crap I ever wrote went on that album."
Den första låten på listan som verkligen kan klassificeras som en riktigt klassiker. Ett spår som alla känner igen och förknippar med Ramones, och som när den kom ut som singel var gruppens dittills högsta listplacering (#66) på Billboard.
”Rockaway Beach”, skriven av Dee Dee, är urtypen för en Ramones-låt. Catchy, medryckande, föredömligt kort och kanske den låt som mest visar hur man lyckades kombinera Stooges urkraft med Beach Boys klämkäcka refränger. Texten, om att lifta till Rockaway Beach, är så löjligt enkel att det blir genialiskt.
”Chewing out a rhythm on my bubble gum The sun is out and I want some. Its not hard, not far to reach We can hitch a ride To Rockaway Beach. Up on the roof, out on the street Down in the playground the hot concrete Bus ride is too slow They blast out the disco on the radio Rock Rock Rockaway Beach Rock Rock Rockaway Beach We can hitch a ride To Rockaway Beach Its not hard, not far to reach We can hitch a ride To Rockaway Beach.”
Tredje albumet ”Rocket to Russia”, som även innehåller ”Sheena is punk rocker”, är inte bara en av Ramones starkaste utgåvor utan även en av de mest framgångsrika. Plattan toppade 1978 på plats #49 på Billboards albumlista.
En av New York-kvartettens mest kända låtar. Alla klassiker från sjuttiotalet borträknade, troligtvis den absolut mest välkända. Inte så konstigt kanske med tanke på den draghjälp den fick som ledmotiv Stephen King-filmen med samma namn.
I motsats till resterande material på ”Brain drain”, ”Merry christmas (I don't want to fight tonight)” undantagen, är ”Pet sematary” producerad av Jean Beauvoir (Plastmatics, Crown of Thorns m.fl.) som inte bara producerade utan även assisterade med låtskrivandet på ”Animal boy” (1985).
Just de två Beauvoir-producerade spåren tillsammans med ”I believe in miracles” sticker ut både som de mest nyanserade och bästa spåren på en i övrigt tragisk platta. För trots att den markerar återkomsten av batteristen Marky som lämnade gruppen 1983 på grund av alkoholmissbruk är det ett på många plan instabilt Ramones som presenteras "Brain drain".
Att Dee Dee som står bakom majoriteten av materialet lämnade gruppen kort efter att plattan kom ut klarar sitt tydliga språk. Enligt hans egen biografi spelade han inte ens på plattan.
Lyssna!
Titta!
Kuriosa: Jean Beauvoir har bland mycket annat skrivit låtar och spelat bas på Kiss-plattorna "Animalize" och "Asylum" samt är personligt ansvarig, genom ett hot om stämning, till att mangelplutonen Crown of Thorns från Trollhättan bytte namn till The Crown.
Plats nummer 26. Den första men absolut inte den sista på listan att innehålla en låt från sjuttiotalet. Den period som generellt sett anses vara Ramones bästa och jag är inte den som säger emot.
”Road to ruin”, den sista sjuttiotalsplattan, är en av mina personliga favoriter och det kommer bli fler spår från den längre fram.
Skivan i sin helhet bjuder på ett första stapplande kliv mot ett popigare/mognare sound än på föregångarna, men ”I wanted everything” har trots detta bra drag under galoscherna. Lika simpelt som enastående riff och en helt klockren text med Dee Dee som upphovsman. Värt att notera är att detta är den första låten att klocka in på över tre minuter.
På det trettonde och sista studioalbumet, passande nog döpt till ”¡Adiós Amigos!” märks det att Ramones går på sparlåga. Materialet består huvudsakligen av covers och återanvändningar av skåpmat från Dee Dees diverse soloeskapader. Detta trots att han lämnat bandet redan sex år tidigare. Att plattans starkaste spår, tillika det som låter mer typiskt Ramones än något annat på plattan är en cover på Tom Waits har jag än i dag svårt att greppa. För när Marky, Johnny och CJ trissat upp tempot och Joey sjunger rader som...
”When I'm lyin' in my bed at night, I don't wanna grow up, Nothin' ever seems to turn out right, I don't wanna grow up, How do you move in a world of fog, That's always changing things, Makes me wish that I could be a dog”
…ja, då känns det helt befängt att ”I don't wanna grow up” inte skulle vara en Ramones-låt.
Bonus: Originalet med Tom Waits från 1992 ser ut och låter som följer:
Att det var Joey som stod för den popiga delen i Ramones är ingen hemlighet. Glad sextiotalspop var det som gällde för den gänglige frontmannen. Föga förvånande då att hans dokumentation om livet på turné ackompanjeras av glatt upptempo och stoltserar med glättiga Beach Boys-körer signerade Flo & Eddie.
Nog inser även jag att ”Touring” rent krasst är ett ganska illa dolt plagiat av ”Rock'n'roll highschool” från 1979, men hur märkligt det än kan tyckas föredrar jag den förstnämnda. Mycket för att den beskriver det Ramones oftast sysslade med, nämligen att turnera.
Kuriosa: Första gången jag hörde ”Mondo bizarro” var på lokalradioprogramet Power Hour (programmet för grabbarna som rakar sig med yxan) som sändes i Norrköping med omnejd under tidigt nittiotal. Robban och Erik som i samma veva låg startgroparna med Close-Up Magazine premiärspelade i samma program även (reservation för att jag minns fel) Poison Ideas ”We must burn”. Det var tider det.
Klassisk Ramones-patenterad inräkning. Sen direkt på refrängen. Två verser varvade med refräng. Avslut med refräng. Inga krusiduller här inte.
På något vis känns det självklart att Ramones hårdaste låt finns på ”Too tough to die”, den platta där fartälskaren Dee Dee i prinicip varit helt ansvarig för låtskrivandet.
På strax under två minuter har Richie gastat ”Wart hog” fler gånger än du kan räkna till medan Dee Dee spytt galla över sitt miserabla liv fyllt av knark och alkohol. ”Wart hog” är en låt som talar direkt till den lille neandertalaren som bor i varje människa. Han, vars enda mål med livet är att dricka öl, ösa järnet och skråla med till ösiga punkdängor.
Den sättning Ramones hade i mitten och slutet av åttiotalet, med Richard ”Richie Ramone” Reinhardt på trummor, lyckades inte prestera en enda platta som håller måttet. Hur stort fan jag än anser mig vara är det kalla fakta att de tre album gruppen spottade ur sig under denna period sammantaget bara innehåller material som hade räckt till en platta.
En låt som definitivt hade varit med på den är dock ”I wanna live”, öppningsspåret på ”Halfway to sanity”. Mellantempot och den uppstyrda, hyfsat hårdrockiga åttiotalsproduktionen - här rattad av Daniel Rey som tillsammans med Dee Dee också är upphovsman - är två saker som i normalfallet tenderar att generera utslag över hela kroppen, men när det handlar om en så sjukt bra låt är det petitesser i sammanhanget. "I wanna live" var även om inte den första, så åt minstone en av de första Ramones-låtarna jag hörde och kommer därmed alltid ha en reserverad plats i mitt hjärta.
Ett tips: tycker man att albumversionen är för tam är det bud på att kolla in den råare versionen på ”Loco live” från 1991.
Det är måndag kväll och jag är vaken på tok för sent för att morgondagens uppstigning ska bli annat än plågsam. Det finns dock en bra anledning till denna självspäkning. Jag har nämligen sammanställt den ultimata listan, den över de 30 bästa Ramones-låtarna. The cream of the crop med andra ord. Självklart är detta en lista som är så subjektiv att klockorna stannar - men med tanke på min oklanderliga musiksmak, sinne för stil och finess föreslår jag att ni refererar till den som facit. Nedräkningen, inklusive presentation/motivering, kommer att börja när som helst.
Tills dess, två högst nödvändiga skivköp:
Accidents - "Stigmata Rock'n'rolli" 10" (Bootleg Booze) Sex färska låtar från Örebros biffigaste rock'n'roll-gangsters. I vanlig ordning mycket bra.
Zero Boys - "History of " lp (Secretly canadian) Matig lp med så gott som allt av värde som gruppen spelade in efter "Vicious circle". ___________ NP: En jävla massa Ramones
Efter tre månader av intet nytt på bloggfronten (jag väljer att skylla på jobb, flytt och livsångest) passar jag på att ta upp Ramones-listan igen.
Inlägg
